3 september 2018.
Hemma just nu pratar vi mycket om olika personligheter och att alla människor har olika egenskaper. Samuel är för liten för att förstå men vi har märkt att Isabelle är mottagen för det och att det faktiskt behövs nu när hon börjat skolan. Att vi alla är olika har hon ju vetat tidigare men hela läxan att alla är lika bra och att vi alla ska vara oss själva och inte försöka göra oss till, den delen har just börjat.
I mitt jobb (och privat) möter jag så många vuxna människor som av någon anledning inte är sitt fulla jag. Acceptansen att man ser ut eller är på ett visst sätt verkar vara svårt att få fram. Man skyler sig på badstranden för man är inte trygg i sin kropp, man ursäktar sig med att alla andra också är bra när man sagt något positivt om sig själv (om man ens påpekar det positiva om sig själv). Jag hör också att människor väljer att backa, att inte ta plats, att inte stöta sig mot normerna.
I och med att sånna här samtal dyker upp här hemma så har jag (ännu mer) funderat över min egen situation. Låter väl kanske flummigt, men är jag mig själv? Försöker jag vara något jag inte är? Förminskar jag mig i några situationer? Då vi alla har så många dimensioner av egenskaper och då miljön och förutsättningar för vårt beteende avgör vilken sida av oss som vi använder så känner jag att det är sjukt svårt att riktigt urskilja vad som är vad. Många bryr sig nog inte heller men för mig är det viktigt att veta att jag är jag och att jag är mitt fulla jag. Som jag sa till Isabelle häromdan- det finns bara en du i hela världen. Om inte du är den personen, vem ska då vara det?
Jag blir så otroligt inspirerad när jag möter en sån där ”trygg” person. En sån som står för vem/vad dem är och som man känner har både hög självkänsla och självkännedom. Har ni mött någon person som utstrålar just det? Eller är ni själva på det sättet?
Jag känner mig stark i mina åsikter och i dem val jag gör. Jag känner mig trygg i att jag både har starka och svaga sidor. För egentligen handlar det kanske inte så mkt om just det- starka eller svaga sidor. Utan mer om ens sidor, ens egenskaper matchar det livet eller situationen man hamnar i. Ju mer jag lär mig om mig själv desto klokare val av situationer sätter jag mig i men det gör mig också mer förstående om jag hamnar i en situation som istället för att få fram mina starka sidor triggar igång dem svaga/mindre starka. Istället för att tänka att det är mig det är fel på resonerar jag så att det helt enkelt inte var rätt forum för mig att glänsa i.
Men ju djupare jag funderar desto fler exempel kommer jag på där jag inte alls är den person jag fullt ut vill vara/kan vara. Den nya upptäckten och faktiskt anledningen till detta inlägg är att jag märker att jag korrigerar mig ofantligt mkt här på sociala medier. Min analys är att just detta forum och anledningen till min närvaro här inne (att sprida träningskunskap och inspiration) triggar den delen av mig som vill vara alla till lags. Jag vill att många ska hitta till min sida för att jag ska kunna sprida den kunskap och erfarenhet just jag besitter. Det finns många i min bransch som både är mer kunnig och har mer erfarenhet än mig, men ingen har det jag har. För jag är unik, precis som alla andra. Så jag vill sprida min del i detta gigantisk hav av träningsinspiration och då krävs det en del för att nå ut och komma fram. Det och den där känslan av att vilja vara omtyckt kommer ibland i vägen för hela ”jag är jag och jag står för mig själv”-grejen. Jag kan ge ett exempel. Jag väljer att inte lägga upp poserande ”mitt-snyggaste” bilder, av flera vettiga och genomtänkta anledningar, MEN som till en del också beror på att jag tänker ”vad skulle folk tro”. Jag håller mig också från att lägga ut fulbilder för ja.. vad fasen då egentligen..? Jag funderar/korrigerar bra mkt innan jag lägger ut inlägg där jag visar min kunskap, för vad ska dem som kan mer om mig tycka? (För sånna finns det alltid och det är jag tyvärr lite för medveten om).
Jag vill känna att jag även bakom en skärm kan vara både ful och snygg, vara bättre och sämre än andra. Jag vill helt enkelt känna som jag gör i verkliga livet, att jag faktiskt accepterar alla mina sidor och att jag inte mäter mig med andra. Det är ju det jag vill inspirera andra till att göra. Det är det jag försöker lära min dotter. Att man stolt ska kunna vara alla sina olika sidor, hela sin personlighet och veta att man duger precis som man är. Alltid.
Den där hjärnskakningen är tyvärr fortfarande en stor del i våra liv. Mycket vila är det som gäller så ni kan ju förstå hur mkt mer tankar och funderingar som dykt upp sen 5 november då jag fick min huvudskada. Så med andra ord borde det bli fler blogginlägg, kanske tom att dem kommer skivas med kortare mellanrum än var 6.e månad som sist.
Ta hand om dig! (Vet inte vem jag skriver till egentligen då jag ännu inte lagt ut inlägget och med andra ord inte har någon som läst detta inlägg ?? Me, myself and I eller vad är det dem säger. ?
